onsdag, februari 08, 2006

Anti-modern propaganda

Den förment opolitiske komminister Kalin (kd) i Hyssna vädrar i dag i Svenska Dagbladet den stora anti-moderna sammansvärj-ningsteorin: Svenska Kyrkans Politisering.
Klicka på Rubriken!
Som ni ser av kommentarerna i SvD är det många i Sverige som i sin historielöshet tror på detta och tillskriver Socialdemokratin (och demokratin efter 1920) allt – gott eller ont – som någonsin skett i Sverige ;=)
Nu har det sedan Konstantins tid varit en ständig diskussion om förhållandet mellan Stat och Kyrka. Och det finns groft räknat 4 västerländska uppfattningar om var gränsen går mellan dem - dock, förutom i den Svenska Statskyrkan 1687-2000 har det aldrig varit fråga om att upphäva gränsen dem emellan. Men verkligheten ser inte riktigt ut som komminister Kalin tror.
Några av komminister Kalins propagandapunkter:
1) "Kyrkans organisatoriska förvandling skedde med kommunerna som förebild."
Tvärt-om. Statens organisation alltifrån tidig medeltid - och de borgerliga kommunernas efter 1864 - är uppbyggda efter mönster av Kyrkans organisation; Biskoparnas Kanslier och Domkapitel (in i Gustaf Is tid var Rikets Kansler alltid en Biskop eller Ärkedjäkne) och Socknarnas Kyrkoråd.
Ärkebiskop Laurentius Petri Nericius (Sveriges näst längste ärkebisp 1531-1573) Kyrke-ordning 1571 reglerade även skolor och hospital. Uppsala universitet var Ärkestiftets skola, grundat 1476 av Ärkebiskop Jacob Ulfsson (Sveriges längste ärkebisp 1467-1514, +1521).
Gymnasierna var Stiftens motsvarande läroinrättningar, med 3-årig utbildning för präster och 2-årig för kantorer. Ännu när min morfar gick i Läroverket i Visby var det läroverksgossarna som var kör i Domkyrkan – precis som fortfarande i England.
Kommunreformen 1864 innebar att socknarnas gemensamma angelägenheter fördelades på två organ, socknen och den borger-liga kommunen. Men befattnings- och persongemenskapen bestod länge: Kyrkoherden var ordförande i Social- och Skolnämnd långt in i 1900-talet. Samma gällde universiteten: domkyrkans kaniker var professorer och fick (får ännu) sin lön från Domkyrkans kanonikat (och i Uppsala de s.k. Gustavianska arvegodsen, dvs. de 1527 från Kyrkan reducerade testamentsgodsen).
2) "Det som tidigare sågs som en utslag av varje prästs äm-betsutövning med ansvar inför biskop och domkapitel blev en del av kyrkorådens ansvar genom att prästerna lokalanställdes."
Präster har alltid varit lokalanställda. I Öst som Väst. Trots vad Roms 1900-talspropaganda säger, är vår ordning med Kyrkoråd (dubbla ansvarslinjen) Kyrkans gamla ordning från 1:a årtusendet. Ingen utom Gustaf Is statssekreterare och ordinarius Johann Nor-mann har försökt ändra på det. Och från Konstantins tid har Biskopar och andra inom hierarkin vanligen tillsatts av regering-arna.
Kyrkan kallade genom val – överheten nämnde den av kyrko-organisationen kallade.
Detta ändrades – de gregorianska ambitionerna i Dictatus papae 1073 till trots – först i och med konkordaten med republikerna; äldst det med Napoleon 1804, förändrat 1905, och efter Första Världskriget de nya konkordaten med de nya republikerna/ diktaturerna (det fordras 2 hierarkier för 1 konkordat ;=)
1800-talets mest kände påve, den anti-moderne Pius IX tillsattes av Wien (i tron att han skulle vara liberal) och ännu 1904 inlade Kejsar Franz Joseph veto mot konklavens val till ny Biskop av Rom. Franska Republiken nämner (den radikala sekularismen sedan 1905 till trots) fortfarande Ärkebiskopar av Strasbourg och Metz efter kyrkoorganisationens kallelse. Vid övriga tillsättningar (som alltså numera görs av Heliga Stolen) skall Republiken kon-sulteras - senast för ett år sedan, då Kardinalen Lustiger skulle efterträdas som Ärkebiskop av Paris.
I det Byzantinska Österlandet blev kyrkan, pga. den ny-platonistiska statsideologin, tidigt Statskyrka. Detta fortsatte efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453. Nu var det den mus-limske Sultanen som nämnde Patriark och investerade honom, dvs. iförde honom skruden och hängde korset om hans hals. Allt betalt av statskassan.
Överheten behöver alltså inte, som det ofta sägs, var pius magistratus, det räcker att den inte är impius magistratus, som Carl IX och hans Hus. I Sverige övertog det calvinistiska Enväldet den politiskt maktägande Svenska kyrkan 1686 och 1687 genom 4 Kongl. May:tz förordningar och nya, calvinistiskt inspirerade, hand- och psalmböcker (Kyrkan lyckades dock hindra att Carl IXs calvinistiska Bibel-översättning blev antagen).
Först Kyrkio-Lag och Ordning, som utfärdades 3 september 1686, som en kunglig förordning en vecka innan Ständerna möttes. Två månader senare, den 9 november, fick dessa i nåder anta den-samma, obesedd och utan att ens få den uppläst för sig, som en Ständernas lag.
Observera att ”kyrkolag”, dittills alltid i Sverige betecknat Roms Corpus iuris canonici 1243, delvis införd genom Magnus III Ladislas’ Privilegiebrev vid Drottning Hedvigs kröning i Söder-köping 1281 (Magnus behövde Kyrkans stöd för sin usurpation av brodern Konung Valdemars tron och var inte formellt skild från sin första hustru, en kusin till Hedvig), som bl.a. införde skatte-frihet för kyrkans gods och upprättade domkapitel med egen jurisdiktion i främst äktenskapsärenden. Allt detta avskaffades av Kyrkomötet i Örebro 1529.
KLoO införde exil för dissidenten, m.m. trevligt, efter mönster av Örebro stadga 1617, men i strid med Svenska kyrkans bekännelse, Confessio fídei 1593.
KLoO omarbetades fortsatt i Kansliet och utfärdades inte förrän i november 1687. "Sällsamt, att den ordning, som Ständerna uti ett riksdagsbeslut förmäla sig anno 1686 före en Lag antagit, finnes varken vara densamma, utan i mycket ändrad, samt året därefter daterad …" (RR Fabian Wrede).
Ideologen bakom Statskyrkan, Statssekreteraren, senare Riksrådet Eric Lindschiöld, menade, i strid med västerländsk ecklesiologi, att Konungen själv var ende biskop; biskopar och landshövdingar var tjänstemän efter delegation. Varpå biskopens delegation drogs in! Instruktionen Landshövdingens Tienst och Embete i anledning af des Institution 28 januari 1687 överförde således väsentliga delar av Biskopens tillsyn, episkopé, över församlingen på Landshövdingen och dennes polis. Det är därför polisen kunde hämta motsträviga föräldrars barn till dop ända till 1894.
Och – vad som borde vara ännu värre från den politiserande kom-ministerns synpunkt – den svenskkyrklige prästens sakraments- och ämbetshandlingar, inklusive predikan, överfördes på det calvinistiska Majestätet personligen, och i 1700-talets andra hälft på en ny, 4:e, Statssekreterare!
11 februari 1687 kom en förordning huru med Rättegångs hållande uti Dom-Capitel skal förhållas vilken reducerade Dom-kapitlen till skolstyrelser för gymnasierna (men de ryckte fortsatt kragen av försupna präster). Deras dömande funktion i äkten-skapsmål överfördes först på närmsta Kongl. Hovrätt och från 1810 på Kungl. Majt.
Detta betydde att partsviljan - som en äldre tids rättstänkande alltid hade försökt tillmötesgå, om möjligt - sköts åt sidan och att därigenom bl.a. skilsmässa försvårades avsevärt och att kvinnan – Evas dotter – av hovrätternas "natur"-rättsligt utbildade jurister gärna sågs som ”fallen” och ”vållande” (men fram till nya Gifter-målsbalken 1920, gick det fortfarande att ordna en skilsmässa på mindre än en vecka - om parterna var överrens och fingerade ett förlöpande; en Köpenhamns-skilsmässa. Tingsrätterna hade en standardrutin för sådana ärenden).
Motståndet mot skilsmässor är en sen företeelse, det kommer från Oxford-rörelsen och blir inte ett problem i Svenska kyrkan förrän i 1900-talet. Vigselvägran når Justiteombudsmannen först 1951, Dopvägran 1969 och musikvägran 1994.
Kongl. May:tz förnyade Stadga om Eeder och Sabbatzbrott 17 oktober 1687 införde ytterligare läroförändringar; Luthers katekeser nämner ingenting om ”sabbatsvila” – den var inte upp-funnen, utan den kom med 1600-talets sociala disciplinering. Identifieringen av phula ord med häxeri och svart magi, dvs. III. (2:a) Budet är utmärkande för Calvinismen, som såsom varande ny-platonsk tror att sådant är ”verkligt”.
Med allt detta var den Svenska kyrkans sjävständighet väck och hennes organisation upplöst i den statliga. Och självklart till- och avsatte Carl XI vem han ville – vald eller ej – som Biskop, osv. Precis som hans föregångare hade gjort alltsedan Carl IX - när de kunde.
Från 1830-talet har så Svenska kyrkan gradvis återerövrat sin autonomi. Principiellt skedde det när Ärkebiskop Anton Sundberg (Sveriges 3:e längste ärkebisp 1870-1900) avböjde, först Ecklesiastikministerportföljen 1870 (som varit självklar för hans företrädare Reuterdahl) och sedan Statsministerämbetet med hänvisning till Kyrkans tjänst (Talman i först Andra och sedan Första Kammaren gick dock an).
3) "Stiften kommunaliserades. Den nationella nivån kom till. I det nya kyrkomötet, byggt helt och hållet efter mönster utanför kyrkan, fick läroämbetet i praktiken mycket litet inflytande."
Som framgår av ovan, stämmer detta inte mycket.
4) "Det demokratiskt valda kyrkomötet är i dag suveränt att när som helst med två tredjedels majoritet fatta beslut i lärofrågor."
Ett Kyrkomöte har denna befogenhet. Annars hade det varit något slags rådslag.
2/3 dels majoritet är Kyrkans uppfinning. Och det är löjligt att påstå att Kyrkomötet inte skulle företräda Kyrkan. Kalins kritik stämmer däremot för Enväldets fientliga övertagande. Konungen, dvs. Carl XI personligen (och som alltså likt alla Carl IXs ättlingar inte var svenskkyrklig) bestämde ensidigt. Och hans kvalifika-tioner för uppdraget framgår av att det var han som egenhändigt flyttade Skärtorsdagens mässa; alltså åminnelsen av Nattvardens instiftelse, till Långfredagen – ett unikum i Kyrkans historia!
Från 1719 övergick Enväldet på Rådet (till Greve Horns fall 1738) och sedan Riksdag. 3 Stånd (Adel, Borgare, Bönder) överröstade det 4:e (Prästeståndet) även i lärofrågor.
Så Kalin är lite sent ute ;=)
5) Det är inte församlingarna som är basen för beslutsfattandet utan de så kallade nomineringsgrupperna, oftast de politiska partierna.
Att nomineringgrupperna nominerar gör inte deras medlemmar till något annat än Kyrkans trogna medlemmar. Eller?
Och trenden är att de nominellt riksdagspolitiska nominerings-grupperna övergår till att bli uttalat kyrkopolitiska. Precis som det skall vara i en autonom kyrka.

3 kommentarer:

Germund sa...

Göran, jag tror att jag ska samla dina inlägg härifrån och från Karins blogg, redigera dem så att upphovsmannen inte kan identifieras och ge ut dem som "Kristendom för nyfikna"

Jag blir miljonär och du får 5%.

OK?;)

Göran Koch-Swahne sa...

OK!

Vetenskap och socialism sa...

Mycket läsvärt och bildande, även för (främst för?) en gammal ateist som mig!