Man skall inte läsa andras brev, men här kommer 3 undantag, förkortade och översatta av Fredric Silverstolpe och utgivna 1833 i Biographie af Kraus med bilagor af 50 Bref ifrån Honom. Det första är skrivet under Kraus' första svåra år i Sverige till Johann Friedrich Hahn:
Stockholm, den 4 Mars 1779,
Jag svärmade Norden uppföre och utföre, vände mot phenome-nerne den mindst afnötta sidan, förlorade mot de få, dem jag sökte, vann mot mängden, och det gjorde mig till narr. Jag hade här ingenting att uträtta, kunde borttgå och gjorde det ej; samkade skuld och kan icke resa af; ordsaken hvarför jag nu skrifver dig till hvad jag ville säga dig.
Att jag ofta tänkte på dig - aldeles tänkte mig dig. Jag öfvergaf för din skull fader och moder, som högljudt gråta öfver mig flykting.
Din Kraus
Fredric Silverstolpe kommenterar: Detta kortta bref, märkvärdigt endast för den sinnesstämning det afskildrar, är af Krauses Föräld-rar meddeladt med den anmärkning, att Hr Hahn var nyss afliden när det till orten ankom.
Man undrar vad det kan ha stått i följebrevet från Hofrådet Hahns till föräldrarna Kraus.
Det finns 3 bevarade brev till Johann Samuel Liedemann. Det första daterat Florenz, den 5 December 1783, är helt ordinärt och handlar om tavlor, vyer, teater, musik och annat upplevt under Gustaf IIIs italienska resa. Sen fattas ett antal brev; Silverstolpe har antagligen förstört dem, och så följande.
Liedemann har antagligen gjort vissa antydningar, i form av en diskussion av Frimureriet, vars betoning av vänskap, välgörenhet och människokärlek, dåförtiden ofta nog gav utrymme för hetare känslor. Frimureriet var dåtidens befrielseteologi och sågs naturligtvis som samhällsomstörtande. Det fördömdes, liksom i dag, häftigt av Rom. Lägg märke till att brevet kan läsas på flera nivåer:
Paris, i Mars 1785
Hvad jag har att svara på den första sidan af Edert något för mig hänger så nära tillsammans med min trosbekännelse, att jag föranlåtes lämna Er den. Derutur må Ni hämta hvad Er behagar; jag lofvar blott, att Ni knappt skall hafva sett något korttare af detta slag.
Ända till mitt tjugonde år tänkte jag föga, eller aldeles intet, men lät mig med all klokhet vederfaras den rättvisan, att jag icke var en liten tänkare. Med ett otillfredsställdt sinne och tämmeligen stark kroppsbyggnad, läste jag i korss och i tvär, disputerade med en aldeles förfärande djupsinnighet öfver praedestinationen, och läste derjämte Robinson. Jag sträckte mina små händer till hvarje föremål, grep sällan för kortt, men väl en aln och ofta en famn framom. Det kallade svärmarn enthousiasme. En annan belägen-het skull hafva gjort mig till fanaticus.
Den som älskar elden, älskar också den som blåser på den; naturligt - och likaså naturligt, att då jag fäste mig vid min första vän Hahn; fäste jag mig vid honom för evigt. Då läste de båda barnen Féeri-sagor, deklamerade Klopstock, fulminerade emot Religions-föragtare och förbrännde sollenniter Wielands Agathon och efter fulländadt arbete, torkade sig svetten ur pannan.
Han, med en svagare kropp och ett obändigare lynne, än jag, blef ändteligen offer; - jag blef qvar och vegeterade och gjorde tusende skämt af att sammanfoga två så åtskilda begrepp, som jag och menniska. Detta låter något apokalyptiskt, säger Ni; likväl finnes ej något mera ohemligt på Guds jord.
Den uppbrusande tänker sig sitt jag, och om han i hast får det infallet, att tänka sig menniskan, så blir det hos honom ingenting mindre än ett correlatift begrepp. För mig var detta fordom likså paradoxt, som de kanske nu är det för Er. Emot min villja måste jag till sluts göra den olyckliga efarenheten; och tvungen, kedjade jag mig fast vid mitt jag, och gaf menniskan åt hvem som behaga-de. Huruvida jag deruti gjort väl, eller illa, är icke frågan, sedan den en gång är besvarad, huruvida jag kunde tänka annorlunda?
En man med ett så partiskt och så litet hjerta, (jag bekänner det för Er, likaså uprigtigt, som inför den gode Guden, ) med ett så ganska litet hjerta, hvilket en enda vän upfyller och aldeles upfyller, - den mannen är för altid skilld från hvarje cosmopolitisk tanke, - och sådant är mitt. Jag är icke tillräckeligt Philosophe för att vara nog för mig sjelf; altid fästades och fäster sig ännu min existence vid någon annans.
Men ännu långt mindre kan jag sönderstycka mig, likasom Catholi-ken, sin Gud, den han alla dagar delar i millioner små bitar. - Nu, bäste vän! behöfver jag väl vidare säga Er hvad jag tänker om ett Institut, hvars hufvudföremål är cosmopolitiskt?
Lef väl, min Bäste, och låt den försäkran vara Er något kär, att Kraus har allenast en vän.
Svaret var tydligen det bästa, för så här lyder nästa brev:
Paris, den 10 Juni 1786.
Älskade Älskande!
Dessa rader äro de sidsta jag sänder Er ifrån Paris, ty vännen Kraus vandrar nu mot den Bottniska Viken. Om Ni än en gång, innan jag ditkommer, skulle villja skrifva mig till, så ber jag Er skicka brefvet till min Far i Amorbach. ---
Nu till Er romane. Kärlek! kunde jag dock straxt i ögnablicket fatta Er om lifvet och ända till mätthet omfanma Er och kyssa Er, för allt det nöje Ni dermed skänkt mig . . . .
Ack! Ni har förtrott Er åt en man, som förmåde känna det och för hvilken hjertats språk hvarken är oheligt, eller främmande. Lycka och välsignelse öfver den fromma lidande, som anar ett annat, bättre lif, och som vid ett hårdt ödes tvång, gläder sig år en långt - långt aflägsen krona från sin Endes hand!
Visst innebär den tanken något outsägeligen hårdt, att elände egenteligen blott är elände för den känslofulle; att blott han är dömd att tåla det, hvilket endast borde vara en fölljd af brottet.
Men, bäste vän, utan detta förtryck på menskligheten, är jag öfvertygad, att känsla evigt skulle blifva blotta ord, aldrig handling. Föreställ Er en gunstling af modren naturen, den hon dagligen bespisade med sockerbröd. allt glänser för honom i rosens färg. Honom hälsar Philomela [näktergalen] med jubel-sånger; . . . . och vid mensklighetens förskräckligaste fall, vid olyckshändelsernes oändliga sammanhopande, bringar hans lilla kropp det aldrahögst derhän, att han med svaga läppar framjollrar känslosamhet. Bäste vän! Ett sådant barn förblifver barn i alla tider.
Och nu nog med moraliserandet. Blott ett ord än: min vänskap för Er är odelad. Tänk äfven Ni så; annars vare Er himmelen nådig. Måtte han så foga, att vi en gång uti lugn få vandra hand i hand i en bättre värld! -
... das wir einst ruhig Hand in Hand einer andere besseren Welt zuwandern...
Det är den framtid som ännu inte är här.
Stockholm, den 4 Mars 1779,
Jag svärmade Norden uppföre och utföre, vände mot phenome-nerne den mindst afnötta sidan, förlorade mot de få, dem jag sökte, vann mot mängden, och det gjorde mig till narr. Jag hade här ingenting att uträtta, kunde borttgå och gjorde det ej; samkade skuld och kan icke resa af; ordsaken hvarför jag nu skrifver dig till hvad jag ville säga dig.
Att jag ofta tänkte på dig - aldeles tänkte mig dig. Jag öfvergaf för din skull fader och moder, som högljudt gråta öfver mig flykting.
Din Kraus
Fredric Silverstolpe kommenterar: Detta kortta bref, märkvärdigt endast för den sinnesstämning det afskildrar, är af Krauses Föräld-rar meddeladt med den anmärkning, att Hr Hahn var nyss afliden när det till orten ankom.
Man undrar vad det kan ha stått i följebrevet från Hofrådet Hahns till föräldrarna Kraus.
Det finns 3 bevarade brev till Johann Samuel Liedemann. Det första daterat Florenz, den 5 December 1783, är helt ordinärt och handlar om tavlor, vyer, teater, musik och annat upplevt under Gustaf IIIs italienska resa. Sen fattas ett antal brev; Silverstolpe har antagligen förstört dem, och så följande.
Liedemann har antagligen gjort vissa antydningar, i form av en diskussion av Frimureriet, vars betoning av vänskap, välgörenhet och människokärlek, dåförtiden ofta nog gav utrymme för hetare känslor. Frimureriet var dåtidens befrielseteologi och sågs naturligtvis som samhällsomstörtande. Det fördömdes, liksom i dag, häftigt av Rom. Lägg märke till att brevet kan läsas på flera nivåer:
Paris, i Mars 1785
Hvad jag har att svara på den första sidan af Edert något för mig hänger så nära tillsammans med min trosbekännelse, att jag föranlåtes lämna Er den. Derutur må Ni hämta hvad Er behagar; jag lofvar blott, att Ni knappt skall hafva sett något korttare af detta slag.
Ända till mitt tjugonde år tänkte jag föga, eller aldeles intet, men lät mig med all klokhet vederfaras den rättvisan, att jag icke var en liten tänkare. Med ett otillfredsställdt sinne och tämmeligen stark kroppsbyggnad, läste jag i korss och i tvär, disputerade med en aldeles förfärande djupsinnighet öfver praedestinationen, och läste derjämte Robinson. Jag sträckte mina små händer till hvarje föremål, grep sällan för kortt, men väl en aln och ofta en famn framom. Det kallade svärmarn enthousiasme. En annan belägen-het skull hafva gjort mig till fanaticus.
Den som älskar elden, älskar också den som blåser på den; naturligt - och likaså naturligt, att då jag fäste mig vid min första vän Hahn; fäste jag mig vid honom för evigt. Då läste de båda barnen Féeri-sagor, deklamerade Klopstock, fulminerade emot Religions-föragtare och förbrännde sollenniter Wielands Agathon och efter fulländadt arbete, torkade sig svetten ur pannan.
Han, med en svagare kropp och ett obändigare lynne, än jag, blef ändteligen offer; - jag blef qvar och vegeterade och gjorde tusende skämt af att sammanfoga två så åtskilda begrepp, som jag och menniska. Detta låter något apokalyptiskt, säger Ni; likväl finnes ej något mera ohemligt på Guds jord.
Den uppbrusande tänker sig sitt jag, och om han i hast får det infallet, att tänka sig menniskan, så blir det hos honom ingenting mindre än ett correlatift begrepp. För mig var detta fordom likså paradoxt, som de kanske nu är det för Er. Emot min villja måste jag till sluts göra den olyckliga efarenheten; och tvungen, kedjade jag mig fast vid mitt jag, och gaf menniskan åt hvem som behaga-de. Huruvida jag deruti gjort väl, eller illa, är icke frågan, sedan den en gång är besvarad, huruvida jag kunde tänka annorlunda?
En man med ett så partiskt och så litet hjerta, (jag bekänner det för Er, likaså uprigtigt, som inför den gode Guden, ) med ett så ganska litet hjerta, hvilket en enda vän upfyller och aldeles upfyller, - den mannen är för altid skilld från hvarje cosmopolitisk tanke, - och sådant är mitt. Jag är icke tillräckeligt Philosophe för att vara nog för mig sjelf; altid fästades och fäster sig ännu min existence vid någon annans.
Men ännu långt mindre kan jag sönderstycka mig, likasom Catholi-ken, sin Gud, den han alla dagar delar i millioner små bitar. - Nu, bäste vän! behöfver jag väl vidare säga Er hvad jag tänker om ett Institut, hvars hufvudföremål är cosmopolitiskt?
Lef väl, min Bäste, och låt den försäkran vara Er något kär, att Kraus har allenast en vän.
Svaret var tydligen det bästa, för så här lyder nästa brev:
Paris, den 10 Juni 1786.
Älskade Älskande!
Dessa rader äro de sidsta jag sänder Er ifrån Paris, ty vännen Kraus vandrar nu mot den Bottniska Viken. Om Ni än en gång, innan jag ditkommer, skulle villja skrifva mig till, så ber jag Er skicka brefvet till min Far i Amorbach. ---
Nu till Er romane. Kärlek! kunde jag dock straxt i ögnablicket fatta Er om lifvet och ända till mätthet omfanma Er och kyssa Er, för allt det nöje Ni dermed skänkt mig . . . .
Ack! Ni har förtrott Er åt en man, som förmåde känna det och för hvilken hjertats språk hvarken är oheligt, eller främmande. Lycka och välsignelse öfver den fromma lidande, som anar ett annat, bättre lif, och som vid ett hårdt ödes tvång, gläder sig år en långt - långt aflägsen krona från sin Endes hand!
Visst innebär den tanken något outsägeligen hårdt, att elände egenteligen blott är elände för den känslofulle; att blott han är dömd att tåla det, hvilket endast borde vara en fölljd af brottet.
Men, bäste vän, utan detta förtryck på menskligheten, är jag öfvertygad, att känsla evigt skulle blifva blotta ord, aldrig handling. Föreställ Er en gunstling af modren naturen, den hon dagligen bespisade med sockerbröd. allt glänser för honom i rosens färg. Honom hälsar Philomela [näktergalen] med jubel-sånger; . . . . och vid mensklighetens förskräckligaste fall, vid olyckshändelsernes oändliga sammanhopande, bringar hans lilla kropp det aldrahögst derhän, att han med svaga läppar framjollrar känslosamhet. Bäste vän! Ett sådant barn förblifver barn i alla tider.
Och nu nog med moraliserandet. Blott ett ord än: min vänskap för Er är odelad. Tänk äfven Ni så; annars vare Er himmelen nådig. Måtte han så foga, att vi en gång uti lugn få vandra hand i hand i en bättre värld! -
... das wir einst ruhig Hand in Hand einer andere besseren Welt zuwandern...
Det är den framtid som ännu inte är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar