Det meddelas från Washington att Senaten har godkänt Presiden-tens nominering till chefsdomare i USAs Högsta Domstol med rösterna 78 för och 22 emot. Detta efter ett par månaders diskussion och sedvanligt förhör inför Senatens justitieutskott.
Den utsedde, John Roberts är en erkänt skicklig jurist som bl.a. har varit assistent till förre chefdomaren Rehnqvist, arbetat som juriskonsult under administrationen Reagan och sedan på advo-katkontor i Washington. Som advokat har han flera gånger fört fall inför Högsta Domstolen.
I USAs treledade konstitutionella system har Högsta Domstolen stor och ökande politisk makt, och juridiken är dessutom - föga överraskande - starkt politiserad på sätt som vi inte skulle kunna tänka oss; lokala åklagare och domare tillätts partipolitiskt och federala domare nomineras av presidenten och bekräftas av Senaten.
Inför Senatens justitieutskott undvek Roberts, hövligt men bestämt att avslöja sin syn på juridikens konstitutionella roll och sin syn på medborgerliga rättigheter, eller på vissa berömda och avgörande rättsfall som Roe versus Wade, m.fl. - mer än att prejudikat var viktiga och oftast bindande, men att han inte kunde säga hur han skulle agera som chefsdomare.
Det senare är också till inte ringa grad riktigt, eftersom Roberts i verkligheten har arbetat som domare i mindre än 2 år.
Detta gör att Roberts är en okänd storhet. Administrationen har inte heller velat ge Senatens justitieutskott tillgång till mer än en mindre del av det material det begärt från Roberts tid i admini-strationen för 20 år sedan.
Man har valt mannen utan egenskaper. I ett annat system hade han självklart stått på tillväxt i 5 eller 10 år.
Själv är jag starkt bekymrad över detta. Inte bara med tanke på att man valt en helt okänd person till att sätta sin prägel på samhälls-utvecklingen i USA de närmaste decennierna, utan också för att jag jämför med vad jag känner till om de engelska laglorderna.
Storbrittanniens motsvarighet till USAs Högsta Domstol består av ett dussin Lords of Appeal in Ordinary, supplerade av lika många övriga, dels laglorder som inte längre är in Ordinary, men ännu inte fyllt 75 år, dels andra högre domare som upphöjts till pärer.
Lords of Appeal hör självklart till världens bästa, högst betalda och mest lysande jurister, men de är inte män utan egenskaper.
Ingen blir världens bästa jurist för att den är duktig på juridik.
I stället finner vi hos Laglorderna ett starkt engagement för rätten, för rättsamhällets principer och för de mänskliga rättigheterna, alltså just det som Domare Roberts inte hade någonting att säga om.
I flera fall (dem jag känner närmare till) handlar detta om ett djupt personligt engagement grundat i egna erfarenheter. Flera av laglorderna är från Sydafrika och har formats av sin uppväxt under Aphartheid, innan de flyttade till "moderlandet", som det fortfarande var på den tiden - och kunde fullfölja sin dröm om att ägna sitt liv åt att arbeta för människans värde och rätt.
I ett fall vet jag att detta starka personlga engagement sträcker sig tillbaka till en äldre generations erfarenheter - mina morföräldrars generation - och en insikt om Nazismens vedervärdighet, i ett livslångt arbete alltifrån 1920-talet, delvis i samarbete med goda krafter inom Sverige och Svenska kyrkan, för frihet och demokrati i Europa.
En länk till Lords of Appeal finns under rubriken.
Den utsedde, John Roberts är en erkänt skicklig jurist som bl.a. har varit assistent till förre chefdomaren Rehnqvist, arbetat som juriskonsult under administrationen Reagan och sedan på advo-katkontor i Washington. Som advokat har han flera gånger fört fall inför Högsta Domstolen.
I USAs treledade konstitutionella system har Högsta Domstolen stor och ökande politisk makt, och juridiken är dessutom - föga överraskande - starkt politiserad på sätt som vi inte skulle kunna tänka oss; lokala åklagare och domare tillätts partipolitiskt och federala domare nomineras av presidenten och bekräftas av Senaten.
Inför Senatens justitieutskott undvek Roberts, hövligt men bestämt att avslöja sin syn på juridikens konstitutionella roll och sin syn på medborgerliga rättigheter, eller på vissa berömda och avgörande rättsfall som Roe versus Wade, m.fl. - mer än att prejudikat var viktiga och oftast bindande, men att han inte kunde säga hur han skulle agera som chefsdomare.
Det senare är också till inte ringa grad riktigt, eftersom Roberts i verkligheten har arbetat som domare i mindre än 2 år.
Detta gör att Roberts är en okänd storhet. Administrationen har inte heller velat ge Senatens justitieutskott tillgång till mer än en mindre del av det material det begärt från Roberts tid i admini-strationen för 20 år sedan.
Man har valt mannen utan egenskaper. I ett annat system hade han självklart stått på tillväxt i 5 eller 10 år.
Själv är jag starkt bekymrad över detta. Inte bara med tanke på att man valt en helt okänd person till att sätta sin prägel på samhälls-utvecklingen i USA de närmaste decennierna, utan också för att jag jämför med vad jag känner till om de engelska laglorderna.
Storbrittanniens motsvarighet till USAs Högsta Domstol består av ett dussin Lords of Appeal in Ordinary, supplerade av lika många övriga, dels laglorder som inte längre är in Ordinary, men ännu inte fyllt 75 år, dels andra högre domare som upphöjts till pärer.
Lords of Appeal hör självklart till världens bästa, högst betalda och mest lysande jurister, men de är inte män utan egenskaper.
Ingen blir världens bästa jurist för att den är duktig på juridik.
I stället finner vi hos Laglorderna ett starkt engagement för rätten, för rättsamhällets principer och för de mänskliga rättigheterna, alltså just det som Domare Roberts inte hade någonting att säga om.
I flera fall (dem jag känner närmare till) handlar detta om ett djupt personligt engagement grundat i egna erfarenheter. Flera av laglorderna är från Sydafrika och har formats av sin uppväxt under Aphartheid, innan de flyttade till "moderlandet", som det fortfarande var på den tiden - och kunde fullfölja sin dröm om att ägna sitt liv åt att arbeta för människans värde och rätt.
I ett fall vet jag att detta starka personlga engagement sträcker sig tillbaka till en äldre generations erfarenheter - mina morföräldrars generation - och en insikt om Nazismens vedervärdighet, i ett livslångt arbete alltifrån 1920-talet, delvis i samarbete med goda krafter inom Sverige och Svenska kyrkan, för frihet och demokrati i Europa.
En länk till Lords of Appeal finns under rubriken.
1 kommentar:
Skicka en kommentar