Apokalypser

Evangeliska Unionen. 1. (Protestantiska unionen) Ett förbund, som 4 maj (g. st.) 1608 ingicks vid klostret Auhausen i nuv. Bajern mellan åtskilliga protestantiska furstar (kurfursten Fredrik IV av Pfalz, unionens hufvudman, Kristian af Anhalt, markgrefven Georg Fredrik af Baden, hertig Johan Fredrik af Württemberg, markgrefven Ernst af Ansbach samt pfalzgrefven af Neuburg, m.fl.) och till vilket hvilket kort därefter andra protestantiska furstar (landtgrefven Morits af Hessen-Kassel och kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg) samt flera riksstäder anslöto sig.

Dess mål var skyddandet af de tyske protestanternas hotade religionsfrihet.

Den trädde i förbindelse med Nederländerna (1608), England (1612) och Sverige (1613), men ej lycklig i kampen emot den af Maximilian af Bayern ledda katolska ligan upplöstes den 1621. Jfr Trettioåriga kriget.

Så kan man läsa i gamla Ugglan; Nordisk Familjeboks upplaga från förra sekelskiftet, Band 7 (1907) spalt 1118. Artikeln är författad av Hjalmar Holmquist, som då var docent i teologi i Uppsala.

Gamla Ugglan är oumbärlig vid ett historiskt eller teologiskt studium, inte för att den som 20-talsupplagan är välputsat "neutral, objektiv och vetenskaplig", utan för att den i sin brokighet avspeglar den brytning i paradigm och begrepp som kännetecknade övergången mellan den förmoderna och den moderna tiden.

Men observera! att det som då var nytt är värdelöst ("storsvensk" historieskrivning, eugenik, rasbiologi) - det är resterna äv en äldre tids sanningar, som är oumbärliga.

I artikeln ovan lägger vi förstås idag märke till gammalstafningen. Där finns också en hänvisning till "gamla stilen"; den Julianska kalendern, som i Sverige gällde så länge som till 1753. Det diffar 11 dagar; 4:e maj är alltså numera 15:e. Vi lägger också märke till att C i den Bismarckska tiden efter Frankrikes nederlag 1870 var omanligt, och stavades med K...

Man skall lägga märke till att de uppräknade absolutistiska Herrarna - landägare och suveräna furstar i ett, och med totalitär stats- och religionsuppfattning - devalveras med liten bokstav: kurfurste, och att de fördragsslutande Riksstäderna inte anses värda att nämnas...

Och intressantare än upplysningen att "klostret Auhausen" 1907 ligger "i nuv. Bajern", hade kanske varit att få veta var det låg då: 1608 - inte minst som "unionen" i hög grad riktade sig mot Bajern ;=)

Så till ideologin. "Evangeliska" och "protestantiska", "religions-frihet", "trädde i förbindelse med".

Evangelisk och protestantisk är sedan Augsburgska Freden 1555 politiska täckord för calvinistisk. Alltså inte alls evangelisk i någon mening, utan totalitär, lagisk och apokalyptisk; en fallen mänsklighet i Jämmerdalen på väg mot Ragnarrök.

De "protestantiska" furstarnas "evangeliska" union skulle just syssla med apokalyptisk politik: "Dess mål var skyddandet af de tyske protestanternas hotade religionsfrihet."

Men efter Augsburgska Freden 1555 var det ingen som hotade den - mer än att de calvinistiska furstarna noga taget inte kvalade.

Kriterium för de mycket omfattande statsrättsliga, politiska och ekonomiska (indragning av stift och kyrkogods) fördelar som detta fredsfördrag gav de tyska furstarna, var nämligen anslutning till Confessio augustana; Augsburgska bekännelsen, i dess oförändrade form 1530. Det finns också en Augustana variata från 1540, som öppnar för calvinistiska formuleringar om Nattvarden, och en något grekiserande variatissima från 1547.

Confessio augustana var skriven av Fillipp Melanchthon, så att de flesta inte skulle ha några svårigheter att skriva under. CA var ett enande dokument inför Tyske Konungen (sedan 1519) Carl V:s kröning i Augsburg till Romersk Kejsare.

Men CA var på flera sätt oantaglig för calvinister. Och året innan hade Phillipp, Lantgreve av Hessen hållit ett möte i Marburg, där han försökte få Luther och Melanchthon m.fl. att ansluta sig till schweizaren Huldreich Zwinglis abstrakta sakramentsuppfattning.

Men det gick inte. I stället klargjordes att Kyrkan och Traditionens uppfattning var i hög grad materiell (Ting och Tecken, samtidigt) och att man inte kunde gå med på att se Dop och Nattvard som blotta "symboler" för den "frälsta" personens individuella helighet.

Det är med mötet i Marburg som Kyrka och Sekt börjar gå i sär.

Phillipp den Sköne av Hessen är en central gestalt i 1500-talets Tyskland. Geografiskt, politiskt och teologiskt. Han är en av de furstar som gör den Nya Tiden, som den hette ännu när jag gick i skolan. Född 1504 var Phillipp jämnårig med Kejsar Carl V, Franske kungen François I, Henry VIII av England osv.

Det var en ny generation som omskapade världen efter sitt beläte.

Phillipp disputerade teologi, slaktade bönder, trätte om politik, gjorde barn och tog urmormors (som var så helig att hon svalt ihjäl sig) reliker ur den vackra Elisabeth-Kirche i Marburg (länk under rubriken), så att ingen skulle komma åt att tillbe dem. Sånt var bara vidskepelse, tyckte Phillipp. Han var gift två gånger. Sam-tidigt.

Ingen mindre än Dr Martin Luther själv, försvarade detta tilltag med patriarkernas hemförhållanden - liksom han med teologiska argument försvarade Phillipps blodtörstiga framfart mot bonde-upproren - Phillipp var politiskt för viktig för att desavoueras, zwinglian eller inte.

Gud vill det!

Kryperiet för överheten i Tyskland i Nya Tiden beror på bonde-klassens krossande i 1500-talet.

Svensk historias värsting, Carl, Hertig av Södermanland, Värmland och Nerike, sedan Carl IX, var gift med två av Phillipps dotterdöttrar (efter varandra). Den ena ur det ena äktenskapet, den andra ur det andra...

Ser vi till undertecknarna av Evangeliska unionen 1608 är de alla Phillipps barn och barnbarn och ingifta sedan Heliga Elisabeths tid. Det är samma Rhenländska furstehus som det svenska kungahuset har gift sig med både i 1200-talet och i 1800-talet.

Greve Phillipp Louis av Pfalz-Neuburg var farbror till Gustaf II Adolphs svåger Johan Casimir av Pfalz-Cleeburg och gift med Fredrik IVs svägerska. Fredrik IV i sin tur var svåger till Carl IX, medan Kurfurst Johan Sigismund av Brandenburg var GIIAs svåger. Rena ormgropen.

Man förstår vilken oerhörd planering som låg bakom furstliga giften i gammal tid - det var inte att komma dragande med några känslor där, och rubba cirklarna. Det ena du vill, det andra du skall... som Gustaf Adolphs grymma moder sade, när hon inte hindrade hovdamerna att bena strömmingen - även fiskben är Guds håvor för en calvinist!

"Den trädde i förbindelse med Nederländerna (1608), England (1612) och Sverige (1613)"

Den calvinistiska släktkretsen trädde alltså i förbindelse med utländska makter; Holland, England och Sverige. Varför? Jo, för att slita Tyska Riket i stycken och uppnå formell suveränitet för sig själva.

I praktiken var de tyska furstarna självständiga sedan handfästningen vid kungavalet 1519, och detta hade förstärkts av Augsburgska Freden. Men formellt ingick de i Det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation (962-1806), liksom ännu Nederländerna och Schweiz (till 1648).

Nederländerna var ju den riktigt starka calvinistiska makten vid den tiden, England hade ett betydligt calvinistiskt inflytande och Sverige och Brandenburg calvinistiska furstehus.

Intressantast är emellertid det land som inte nämns i Professor Holmquists artikel: Frankrike. Noga taget Frankrike och Navarra. Henry IV, den formellt romerske Kungen av Frankrike, var nämligen också den calvinistiske Don Henrique III, Rey de Navarra.

Och det var han som skulle göra't: Ille faciet!

Alltså leda de tyska furstarnas krig mot Tyskland. Men 1610 kom Ravaillac emellan med sin kniv, så själva krigsutbrottet dröjde till 1619 alltså ett år efter defenestrationen uti Prag 1618: "ej lycklig i kampen emot den af Maximilian af Bayern ledda katolska ligan upplöstes den 1621". Så kan man också säga.

Det 29-åriga krigets första fas 1619-1621 var en katastrof för de sammansvurna.

Fredrik V Kurfurste av Pfalz (den IVs son och gift med Elisabeth av England) hade valts till Böhmens Konung efter den gamle Kejsar Matthias död. Efterträdaren Ferdinand II (Sigismunds dubbelsvåger) var nämligen pro-tridentisk och alltså (liksom Sigismund) minst sagt opålitlig från religionsfrihetssynpunkt.

Carl V och hans efterträdare hade stått för religiös och politisk tolerans, 1600-talets lösen var intolerans; det är Absolutismens tid.

Äventyret varade en vinter och böhmarna (som hade varit ny-platonistiska protestanter med "symbolisk" nattvard sedan Jan Hus' tid vid 1400-talets mitt) fick gå i exil från Vita berget i januari 1620.

La vie de Bohême blev ett begrepp.

"Vinterkonungens" egna länder förhärjades jämte hans pfalziska kusiners. 1648, när allt var över, hade Pfalz kvar 2% av sin befolkning. Och det var de som hade det värre. "Ej lycklig".

Den som behöver veta mer kan gå till Jaques Callots gravyrer eller bilderna från Irak.

Kriget började om efter Riks=Akten 1626, då Tysklands romerskt katolska furstar hade sett sin chans att ta "tillbaka" förlorade kyrkgods - till sig själva, förstås - och Gustaf II Adolph kunde ta upp striden för sina kusiner under sken av att försvara Tysklands religionsfrihet.

Rör inte mitt kyrkogods!

Mer är inte att säga, mer än att Gustaf II Adolphs systerson Greve Carl Gustaf av Pfalz-Cleeburg plundrade Prag flera veckor efter att Westfahliska Freden var sluten 1648, och att han sedan som "svensk" kung ägnade 1650-talet åt, i flera bemärkelser, apokalyptiska krig i det delvis calvinistiska Polen, allt i syfte att återuppsätta de pfalziska kusinerna på Böhmens tron - och förstås att själv få Polens krona.

De ideologiska motiveringarna stod hans överhovpredikant Biskop Matthiae i Strängnäs för, i nära samarbete med Comenius och andra böhmiska exulanter och med enväldets tjänare i kansliet, främst av dem sekreteraren Biörenclou, senare Riksråd.

"Den rena evangeliska religionen" draperades som unionism och synkretism. Och har - jämte Trettioåriga Kriget självt - livligt försvarats från akademiska lärostolar i 1900-talet som "irenisk" tolerans och religionsfrihet på 1900-talet sätt - en "ekumenik" i Nathan Söderbloms föreföljd. Skratta inte - det är alldeles sant!

Och det finns ett porträtt av Ehrenstrahl av GXC som världs-härskare med jordglob - Carl Gustaf pantokrator!

Efter Carl X Gustafs död blev emellertid Biskop Matthiae och CXGs andre protegé Terserus i Åbo 1664 avsatta från sina biskopsstolar. CXG hade alltså satt den mest radikale av biskopskandidater i det mest traditionella stiftet - och som redan genom val hade kallat en annan!

Biskoparnas pensionering (Terserus blev Kh i Riddarholmskyrkan och fick behålla biskopsstolens inkomster!) har i svenskt 1900-tal framställts som intoleransens höjdpunkt i svensk kyrkohistoria. Men när Carl XI blev myndig blev Terserus snabbt "den mest inflytelserike av kyrkomän" och kompenserades med att bli Biskop i Linköping...

Sammanfattning: I och med Carl X Gustafs apokalyptiska utrikes-politik desavouerades slutgiltigt religion som casus belli i Europa. Ingen har därefter kunnat hänvisa till sin "tro" för att föra krig här.

Professor Holmquist är annars en av de intressantaste författarna från förra seklet; den som vanligtvis berättar mer än de andra... men i artikeln om Evangeliska unionen spökar dåtidens store auktoritet i Uppsala: Harald Hiärne, som vid "firandet" av Uppsala möte 1893, vid en middag på en av nationerna och inför ett antal inbjudna calvinistiska tyska furstar, den Evangeliska Unionens ättlingar, frankt förklarade Lutherdomen för en sekt.

1901 utgav Hiärne Gustaf Adolf, Protestantismens Förkämpe.

Denna lilla skrift var i verkligheten inledningen till den Carl XII- och Storsvenskhetshysteri som sedan präglade det svenska offentliga rummet och akademisk diskussion till efter Andra Världskriget.

Men i Ugglan kan man alltså se att det fram till ungefär 1920 fanns rester kvar av en äldre, sameuropeisk uppfattning, enligt vilken Trettioåriga kriget inte alls utkämpades för så höga och ädla idéal.

Också hade Oscar II på väggen i sitt skrivrum på Stockholms slott ett gammalt porträtt av GIIA, med en inskription på franska som säger, att om han inte hade gjort sig mera fruktad av sina vänner än av sina fiender, så skulle han nog ha kommit längre på sin banas stråt mot Ärones Tempel...

Gustave Adolphe, Roy de Suede,

il auroit plus long tems triomphe de ses ennemis,

s'il se fut moins fait craindre de ses alliés.

Holmquists andra artikel under rubriken Evangeliska unionen handlar om den första Evangeliska unionens fortsättning i Preussens calvinistiska tvångspolitik mot tyska lutheraner och pietister i 1800-talet. Den kan ni nu läsa själva utan hjälp...