I Grandonkels (by adoption) Aftonblad läser jag i dag om samhällets minsta och mest försvarslösa. Artikeln finns under rubriken.
Bladet innehåller också en debattartikel om adoption, ett alldeles nytt rättsinstitut som infördes som en del i folkhemmets nya familje-orätt i 1910- och 1920-talen, genom 1911 års rättspo-sitivistiska Lagberedning.
Enligt mångtusenårig västeuropeisk rättstradition var (och är) äktenskap lika med parternas "vilja att bygga ächtenskap till-hopa" (Nehrman 1729) och adoption ett vanligt avtal mellan myndiga. I rättspositivismens folkhem är familjen en samhällsin-stitution beslutad över parternas huvuden av en statstjänsteman (domare/präst).
De rike tar de fattiges barn med Stat och kommun (barna-vårdsnämnd, sedan socialnämnd) som handräckning - och en adoption kan inte upphävas.
Barnet tillfrågas förstås aldrig.
I Sverige är kopplingen stark till rasbiologins och sterili-seringarnas sociala ingenjörskonst. Så länge det fanns inhemska barn att tillgå, var det sociala och etniska minoriteters barn som användes. Allt för "barnens bästa".
I ett vidare perspektiv är det hela ett tydligt exempel på vådorna av 1900-talets normalitets- och fruktbarhetskult, och inte sällan är adoptanterna när det kommer så långt som till adoption, så skadade av sitt normbrott; barnlöshet, att det adopterade barnet kommer att uppvisa just sådana symptom som barn får i icke fungerande miljöer, biologiska som icke biologiska.
Föga förvånande anser en tredjedel av dagens adopterade barn (eftersom de flesta kommer från andra kontinenter, syns de - och kan fångas av enkäter och statistik) att adoption bör förbjudas helt. "Barnens bästa", någon?
Det riktigt absurda är förstås rättspositivismen; indentifieringen av samhällsapparat och rätt. Att tjänstemän beslutar över männi-skors liv utan att ta ansvar för följderna.
Debattartikeln finns här
Måndag 13 mars 2006, artikel i Göteborgs-Posten
7 kommentarer:
*suck* vanligtvis är du en klok person, Göran, men nu tycker jag nog att du har gått bort dig lite. Aftonbladet är ju kanske inte den allra mest pålitliga källan.
Eftersom jag råkar ha synnerligen god inblick i adoptionsvärlden kan jag inte acceptera den just nu så populära hetsen mot adoptioner. "En tredjedel av dagens adopterade barn anser att adoptioner bör förbjudas". Jaha. Varifrån kommer siffran, Göran? Och det faktum att två tredjedelar inte tycker det är väl också i så fall signifikativt?
Många adopterade lever i föreställningen att om de inte hade adopterats skulle de fått leva lika goda liv, men i ett land där alla hade sett ut som de. Det är inte så. Även om alternativet i många fall inte är barnhem, är det dessvärre i allmänhet så att de barn som lämnas till utländska adoptivföräldrar redan har förkastats av potentiella inhemska föräldrar.
Adoption är ett andrahandsalternativ, det är sant, men mycket har förändrats sedan 60- och 70-talens hyschhysch eller "solidaritetsadoptioner". Utredarna är numera välutbildade, adoptanterna måste genomgå utbildningar. I den mån det går gör samhället allt det kan för att försäkra sig om att barnet ska få så bra föräldrar det bara är möjligt.
Och dessutom är inte alla adoptanter barnlösa. Långt ifrån.
Självklart görs missar, och varenda en av dem är en tragedi, men om man tittar lite på statistiken finner man att den allra största delen adopterade lyckas bra i sina liv, och att de bekymmer som uppstår i allmänhet snarare har att göra med separationen från förstaföräldern än dåliga adoptivföräldrar. I själva verket söker adoptivföräldrar hjälp tidigare och oftare än bioföräldrar, är ju vana att ha med Soc att göra.
Nåja, långt, men blev lite sur. Är trött på alla fördomar om adoptanter.
Jag råkade titta lite på några hämtsidor om adoption för några år sedan (antagligen med anledning av en mycket negativ artikel i DN av Tobias Hübinette, som en kompis på Pastis visade mig - de hade gått i samma skola) och blev väldigt förvånad att så lite har förändrats sedan 1950-talet.
För jag hade verkligen trott (intalat mig) att det var bättre i dag, nämligen att barnlöshet inte skulle vara ett sådant trauma att folk blir sjuka av det - som det ju självklart var i en tid då människor steriliserades som socialt straff!
Det går ju i dag att säga att man inte vill ha barn, t.ex. vilket var otänkbart förr.
Och jag tänkte ju oxå att det ju inte går att ljuga om saken, när barnen kommer från Sri lanka, så att hela situationen omkring måste vara mera sund än den har varit för min tvillinsyster och mig, osv. Men det visade sig alltså inte stämma. Barn hamnar alltför ofta i icke fungerande miljöer - precis som vi.
Den upprörande statistiken fanns på en "barnavdelning" till en av de svenska adoptionsorganisationerna (jag var lite chockerad över tonen) och jag tycker att det är ett hemskt resultat, att så mycket som 30% vill f ö r b j u d a adoption.
En prövning värd namnet, självklart! men förbjuda?
Då är något mycket fel. Att jag vill göra det utifrån mina 50-talserfarenheter är ju - eller borde vara - en annan sak.
Sedan är det så, att när Ingemar och jag skrev boken om Äktenskap och Vigsel häromåret, så fick jag reda på en del om hur det ser ut i lagarna - och det var inte vackert! De sk Barnlagarna och det svenska rättsinstitutet adoption är ett av många exempel på den fasansfulla Lagberedningens ondska.
Det finns alltför många med dåliga erfarenheter. Oavsett hur lång en prövning är går det ju dessvärre inte att komma ifrån att en del människor påverkas så mycket av processen, eller av att bli föräldrar, eller har problem som varit latenta en längre tid men som kommer fram under den press ett nytt föräldraskap innebär.
Visst, en mer reglerad och centraliserad prövning kanske skulle hjälpa upp lite, men verkligen inte allt. Där kanske förbjuda-argumentet kommer ifrån, vad vet jag.
De enda undersökningar som finns om adopterades erfarenheter är gjorda på människor som är vuxna nu, och som därmed adopterades på 60- och 70-talen. En hel del har förändrats sedan dess, och mycket som konsekvens av dessas erfarenheter.
Man kan ju alltid bara tala utifrån sina egna erfarenheter, och de av mina vänner som är adopterade har en mycket positiv, men inte blåögd, syn på adoption. Därifrån kommer en hel del av min längtan och attityd. Dotra min kommer om allt går väl få en kinesisk syster nästa år, så vi är mitt i utredingen, och även om det säkert går att göra den ännu grundligare, kan jhag inte se hur. Är ganska integritetskränkande som det är, faktiskt.
Vill du förbjuda?
Jag vill vara part i målet. Och jag vill att de biologiska föräldrarna skall kunna vara part i målet. Jag vill att handläggarna skall kunna ställas till ansvar.
Jag vill bli informerad åtminstone under de första 50 åren - och då menar jag inte genom sekretessbrott av min systers lekkamrats mamma och mormor ;=)
Jag vill att de som är olämpliga skall hindras. Jag vill att de som egentligen inte tycker om barn skall hindras. Jag vill att de som skaffar barn för att uppehålla ett yttre sken skall hindras. Jag vill att de som har destruktiva personligheter(narcissist, borderline, psykopat) skall hindras.
Jag vill se oanmälda inspektioner.
Jag vill att adoptionen skall kunna upphävas på annat sätt än genom gifte med endera adoptivföräldern...
Handläggaransvar, information, hindrande av alla slags olämpliga: ja!
I en hel del länder, tex Sydafrika, har idag de biologiska föräldrarna mycket att säga till om vad gäller vilka de vill ska bli deras barns föräldrar. Problemet blir ju när det, som tex i Kina, väldigt ofta handlar om hittebarn. Men i många fall har åtminstone fosterfamiljen eller personalen på barnhemmen lite att bestämma över där.
Oanmälda inspektioner är ju jättesvårt. Måste regleras hur hårt som helst. Inte ens när det finns misstankar om misshandel får ju Soc storma in hur som helst.
Häva adoption...På något sätt kanske det borde finnas sätt att häva föräldraskap över huvud taget. Jag tror faktiskt att det finns många fler olämpliga bioföräldrar än adoptanter (även procentuellt), och det saknas ett bra sätt att "skiljas" från föräldrar.
Håller med. Men det vågade jag inte skriva ;=)
Biologisimen rules!
*hehe* Oh ja, blodet är viktigt. Lustigt då att min pappa inte är min far, och vice versa. Men å andra sidan kan jag väl då se fram emot skilsmässa, åtminstone enligt Världen idag. Hurra, hurra! Äntligen har de fått riktigt vatten på sin kvarn. Fast å andra sidan är blodet tjockare, så hur går det ihop? (biologistiskt inspirerad härdsmälta i hjärnan)
Skicka en kommentar