Lite om översättningar, Bud och 1 Kor 6:9-11. Del 3.

Att 1 Kor 6:9-11 reflekterar Buden i Budens ordning begränsar betydligt vad de enskilda orden kan handla om. De – och därmed texten i sin helhet – kan alltså inte avlägsna sig från Buden – vilket emellertid inte brukar hindra anti-Moderna exegeters kreativitet och självsvåld...

Buden är riktade till den mogne vuxne mannen i andra person maskulinum singularis; till Husbonden; till Pater familias (som alltså inte får vara ”slapp” – däremot är det inte någon som i ett för-Modernt samhälle (=sär-hälle) lägger sig i vem han lägger sig med). Judendomen har aldrig varit sexualfientlig.

De handlar alltså i n t e om att den stygge Conrad inte vill äta sin kalla och stelnade frukostgröt... utan om den stygge Conrads pappa...

Först kommer det Stora Budet ( – : Vilket är det Stora Budet??? som det står flera gånger i Evangelierna) – och det står i versen innan v i börjar räkna Buden (alla traditioner räknar ´Buden olika, men kommer ändå på något sätt fram till 10 ;=)

Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egypten, träldomshuset!

Sedan följer 3 Teistiska Bud, som handlar om Husbondens förhållande till denne sin Gud; till andra Gudar (inte hava, inte tjäna, inte dyrka); inte missbruka Hans namn till farmakeía; (svart) magi; liksom till Sabbatens vilodag (som även gäller för son och dotter, slav och slavinna, oxe, åsna, liksom främlingen inom dina portar, osv.).

Därefter 3 Kollektiva Bud som handlar om mannens förhållande till sitt Hus – det är Hustavlans Husbondemakt (ännu gällande i t.ex. arbetsgivares ”principalansvar”!): hedra sina föräldrar på deras ålderdom; inte döda hushållets medlemmar (= det vi kallar ”hedersmord”, och som alltså ännu är legalt i kulturkretsen, hos såväl kristna som muslimer, 3000 år senare – och var också här för inte länge sen...)

Senast i onsdags läste jag om en förfader till pappa som 1548 stack ned sin äldste son (av de 4 som levde), när han ville gifta sig – vilket på den tiden innebar att ärva. Fadren blev rasande, för han ville ha sin näste son till efterträdare, och hade satt de övriga i Romerska kyrkan som kaninker för att de inte skulle gifta sig...

Inte svika sitt Hus (det är det som menas med att inte vara ”slapp” – som Greve Almaviva i är Mozarts opera, han som bara tänker på sina små nöjen - den enda gången han faktiskt utnyttjar sin patronatsrätt är det inte för att främja sitt Hus, utan för att han fått för sig att Pagen är en rival om Grevinnans gunst...).

Det är detta: moixoì/adulteris (mask.plur!); Husbondens svek gentemot sitt Hus, som i Karolingisk tid ändras till den exogama andra-hustruns – adultera; den tillförda, extra – (abstrakta) äktenskapsbrott mot den endogama (= samma härstamning, ofta en kusin) första-hustruns rättigheter.

Mannens äktenskapsbrott (mot Nästan) står ju redan i 10:e budet att inte begära (epithumía = Girighet) nästans hustru (dvs. hennes hemgift och släktförbindelser...) - men det tycks bara vara Roms Katekes som kommer ihåg det i dag ; = ) epithumía; "begär", i Bibel-grekiska är först och främst materiellt, inte sexuellt som det blivit i Europas ny-platonistiska vuxendagis i 2:a årtusendet).

Till sist 3 Sociala Bud om Nästan (= nästa Husbonde och hans Hus); inte stjäla hans hushållsmedlemmar för slavmarknaden; inte svära falskt mot honom i rättegångar (en Husbondes ord hade bevis-kraft i det för-Moderna sär-hället. Detta gällde i Sverige in i 1600-talet: släktens Husbönder kunde svära en man fri vid Tinget – även om alla visste att han hade gjort det!); och, inte minst, att inte ha begär efter hans Hus med tillbehör: hustrur, son (= arvinge), övriga söner, döttrar, barn = slavar och slavinnor, oxar, åsnor, åkrar osv.

Materiellt allt.