Jag råkade säga på Karin Långström Vinges blogg (till höger) att jag tycker att Teologiska kommitténs sk samtalsdokument Homosexuella i kyrkan är ännu ett kräkmedel - en försonad enfald.
Karin frågade - Huru? Så håll i hattarna - här kommer det:
I SKT 17/2003 fanns en tänkvärd artikel av Anne-Louise Eriksson om att vara Kyrka; gemenskap, men inte åsiktsgemenskap. Kan och vill vi vara Kyrka tillsammans? Vågar vi se Kyrkans faktiska mångfald som god? Står valet mellan söndring och en skenbar enhet legitimerande status quo?
Anne-Louise Eriksson citerade ur en reservation till Teologiska kommitténs samtalsdokument Homosexuella i kyrkan, med påpekandet att detta citat utrycker diskussionens grundläggande dilemma. Kan vi vara Kyrka i Kristus om vi vill utesluta varandra?
Reservanterna kritiserade begreppet ”försonad mångfald” och skrev: ”tanken på försonad mångfald kan möjligen fungera så länge sanningsfrågan inte ställs. Men när den ställs – alltså om homo-sexuellt liv är i enlighet med Guds vilja – och besvaras, är det knappast möjligt att leva med flera slags praxis sida vid sida.”
Jag lämnar frågan om vad som är ”möjligt att leva med” därhän, för att först kritisera begreppet ”försonad mångfald” från ett annat håll än reservanterna, och sedan ta upp vad de kallar ”sannings-frågan”. Jag börjar med några reflektioner över ett par seminarier vid Växjö stifts Träffpunkt hösten 2002.
Naiva strategier
Ett av seminarierna utgick just från Teologiska kommitténs välintentionerade, men i mitt tycke mer än lovligt naiva, samtals-dokument. Kommittén tillämpar i detta strategin att diskutera invändningar genom att tala om något annat, och tycks tro att man tillbakavisar bibelargument mot homosexualitet – alltså det som reservanterna kallar ”sanningsfrågan” – genom att hänvisa till praxis; till att det finns homosexuella i Kyrkan.
Kan vi vara Kyrka i Kristus om vi inte vågar tala med varandra?
Även kommitténs asymmetriska föreställning om ”försonad mångfald” är enligt min mening ett allvarligt felsteg. För, som någon påpekade i seminariet; att vara – t.ex. kvinna – och att tycka om att vara – t.ex. kvinna – är inte, moraliskt eller på annat vis, jämförbara kategorier.
Teologiska kommitténs krav att jag skall ”försona” mig, med att andra saklöst ”tycker” om mitt liv, förnekar Kyrkans faktiska mångfald i Kristus. Motfrågan blir:
Jag tycker inte om ditt liv, med vilken rätt tycker Du om mitt?
"Pastorala och existentiella aspekter"
Seminariet skulle, i samtalsdokumentets efterföljd, behandla (= inskränka sig till) ”pastorala och existentiella aspekter”. Jag hade förstås läst detta i programmet, men vägrat ta det till mig. Inte gick det bättre när seminariet presenterades just med de orden – men jag kunde inte formulera för mig, vad det var som var så fel, förrän nästa dag, och då efter ytterligare ett seminarium om Kyrka, makt och kön. Då föll bitarna på plats.
I detta frågades Adam var är du? och talades en hel del om Q; om kvinnan och Kyrkans vigningstjänster.
1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965, osv, osv, osv, i all oändlighet.
I all oändlighet – för själva sakfrågan har inte kommit någon vart i Svenska kyrkan, trots att den är avgjord för 45 år sedan! Och för all del, man kan luta sig tillbaka och tycka att den löser sig själv sisådär 2090 (då fördelningen mellan män och kvinnor i vignings-tjänst lär bli 50/50 med nuvarande takt), men för mig är en sådan hållning varken teologiskt eller intellektuellt hederlig.
Och jag tycker att strategin att prata om nåt annat – just den stra-tegi som Teologiska kommittén nu vill utsträcka även till frågan om sexualitetens plats i det kristna livet; i Kyrkan – under de gångna 45 åren tillfyllest har visat sig värdelös, för att inte säga katastrofal.
För de invändningar som finns – och de är högljudda – gäller inte en praxis, utan är teoretiska och tills de bemöts som sådana, skadar frågan Kyrkan mer än något annat och fortsätter att skada Kyrkan mer än något annat.
Förändring i kontinuitet
I andra länder har traditionsskäl åberopats när det gäller kvinnans tillträde till Kyrkans vigningstjänster. Tradition är förändring i kontinuitet och att kyrkoorganisationerna inte har prästvigt kvin-nor, betyder bara det.
Inte att vi inte kan, eller inte skall, eller inte bör, eller inte får, utan att vi inte har gjort det.
Tradition betyder att tillträdet är en fråga om Tiden; om Skapel-sens tid; alltså om vår – mäns och kvinnors – mänskliga oförmåga.
Tradition är inte i går, utan i övermorgon. Adam var är du?
Jesus – eller Polykarpos?
Men i Sverige framställs ”ämbetsfrågan” som en ”bibelfråga”. Vid svenska – offentligt finansierade – universitet vid 1900-talets mitt, har Quinnan tige! det bekanta inskottet i 1:a Kor 14:33b-35, sagts vara ”ett ord av Jesus”; en gång för alla förbjudande kvinnan tillträde till Kyrkans vigningstjänster – och som av någon anled-ning skulle ha hamnat hos Paulos och inte i Evangelierna...
Men Domprosten Johansson i Linköping, som är den som åbero-pas för denna fantasi, sade aldrig själv att det handlade om annat än en ordningsfråga - det var det att "ordet" skulle komma från Jesus själv, som gjorde ordningen evig...
Men Eviga Sanningar finns bara i den Hellenistiska Filosofin, medan Kyrkan äger sina ordningar.
Påståendet är inte heller någon sanning, varken evig eller annorle-des, utan en manipulation, åstadkommen genom att man sträckte Codex Sinaiticus versio av verserna 37b och 38, lite för långt... Det hör samman med dyrkan av ämbete och organisation i dikta-turernas tid i 1900-talets 2:a fjärdedel.
Och observera! att det vid denna tid var 1917 som gällde (den är fortfarande "av Konungen gillad och stadfäst") och 1917 följer för verserna 37b-38 den äldre och omanipulerade versionen i Codex Vaticanus.
Så gör även den från undervisitetssamanhang välkända Pater Zerwicks romerska "Grammatical analysis of the Greek New Testa-ment", som alltså på detta ställe inte "analyserar" Sinaiticus text, utan ger en översättning av Vaticanus!
Medan NT 1981 - förstås - följer Codex Sinaiticus... Jämför!
I andra kyrkor, räknas verserna 33b-35 – och annat i 1:a Kor – självklart som (innehållsförändrande) tillägg från de sk Pastoral-brevens sammanhang, dvs. sannolikt Biskop Polykarpos’ krets i Smyrna vid andra århundradets mitt, se t.ex. New Jerome, sid. 810f.
Det torde vara en enkel sak för Biskopsmöte och Läronämnd att utreda frågan (de Teologiska institutionerna skäms nog fortfaran-de alltför mycket) och komma med ett svar; Jesus eller Polykar-pos.
Varför har det inte skett?
Bara en ordningsfråga
Frågan om Q är alltså bara en ordningsfråga. Visserligen har den i 1900-talet, inom såväl den amerikanska calvinismen som i Roms Katekes, utlagts som en skapelse-ordningsfråga. Påståendet är då, att orden ársen kaì thälu; man och kvinna, i Genesis 1:27, genom att vara könsdifferentierande, skulle vara hierarkiskt under-ordnade.
Men detta är dålig exegetik och alla nutidens essentialistiska föreställningar; etniskt, socialt och kring kön, avvisas – på 1870 års avstånd, eller så – av den riktige Paulos i Galatherbrevet 3:27 ”Här finns inte jude eller grek, här finns inte slav eller fri, här finns inte man och kvinna – alla är ni ett i Kristus Jesus” (egen övers. Paulos’ ord i Gal 3:26-29 är mycket mer radikala än vad de statliga svenska 1900-talsöversättningarna låter förstå).
Frågan om Q är alltså nonsens. Frågan om sexualitetens plats i det kristna livet och i Församlingen däremot, är en riktig fråga. En fråga om vad vi tror på – och om vi vill vara Kyrka tillsammans i Kristus. Adam var är du?
Vi borde skämmas att förvandla den till ännu en meningslös långbänk.
Och även den frågan är mycket enkel; Ja eller nej?
Vad tror vi på?
Tror vi på Bibelns Gud som en God Skapelses alltid närvarande Goda Skapare, eller tror vi på de indo-europeiska filosofernas frånvarande Högsta Väsende? Ja eller nej? Tror vi på den ptoleme-ïska kosmologins tio hierarkiskt ordnade himlar och Jämmerdal? Ja eller nej?
Tror vi på abstinensernas instrumentella makt att frälsa akademi-kerns själ ur Demiurgens kosmos till det Högsta Väsendets nirva-na? Ja eller nej?
Tror vi på de alexandrinska filosofernas bud att sädesavgång är tillåtlig endast i avlande avsikt? Ja eller nej? Tror vi att ordet malakós i 1:a Kor 6:9 är ett förbud mot 900-talets dödssynd masturbation, så som det har varit fram till 1966 i Väst och fortfarande är i Öst? Ja eller nej?
För om inte, måste malakós betyda något annat (se Luk 7:25 och Matt 11:8).
Tror vi att arsenokoîtai på samma ställe betyder ”homosexu-ella” (ordet är från 1869), som den sista statliga Bibelkommis-sionen hävdade 1981? Ja eller nej?
Om inte, betyder ordet något annat.
Tror vi att det finns ett ”känna i biblisk mening”, som Jur. Dr. Johannes Calvinus påstod vid 1500-talets mitt, och att denna absurditet står i Genesis 19:5 (och med Bibel 2000 också i Domar-boken 19:22 och på andra ställen)? Ja eller nej? Tror vi att sub-stantivet säng i Leviticus 18:22 och 20:13 och på andra ställen, är ett verb? Ja eller nej?
Om inte, betyder detta ställe något annat än vad 1100-talets akademiker vid Sorbonne skrev in i Versio vulgata, sin förändring av 2:a århundradets gamla pålitliga latinska översättning från Nordafrika.
Tror vi att Rom 1:26-27 handlar om homosexuella, som andra årtusendets nyplatonistiska akademiker påstått, eller om hetero-filer som byter bort, som första årtusendets teologer ansåg.
Ja eller nej?
Tror vi att naturbegreppet i Romarbrevet 1:26-27 är Paulos’ pragmatiska enligt min natur, eller tror vi att det är Clemens’ negativa i Paedagogos: harens årliga könsbyten, hyenans dubbla underliv och vesslans födslovåndor genom öronen – flickor till vänster och pojkar till höger…
Tror vi alltså, att Guds Goda Skapelse är o-mänsklig, djurisk och på allt sätt avskyvärd? Eller är det månne – som i översättningarna – 1100-talets inverterade, normativa, naturbegrepp ”den naturliga lagen”?
Ja eller nej?
Tror vi att de fem NT-ställena (bl.a. Markus 10) om den polygame mannens ensidiga skilsmässorätt repudium, förbjuder Västerlan-dets ömsesidiga skilsmässa divortio? Ja eller nej?
Tror vi att det är det 6:e och inte det 10:e Budet som handlar om äktenskapsbrott? Ja eller nej?
Tror vi att ”otukt” är en lämplig översättning (43 ggr av 42 i NT enligt 1917) av porneía; (sakral) prostitution? Ja eller nej?
Tror vi, över huvud taget, att ”otukt” är ett bibliskt begrepp?
Beroende av hur vi besvarar dessa frågor blir slutsatserna olika. Svarar vi på ena sättet är Guds Goda Skapelse ond, sädesavgång tillåtlig endast i avlande avsikt och Evas dotter äktenskapsbrott-erska på 27 av de 30 ställen i NT 1917 där det står moixeía; o-tro, tro-löshet och trolös-het.
Då är skilsmässa förbjuden, kvinnan kan inte vara präst och partnerskapet kan inte accepteras i Församlingen.
Svarar vi på det andra sättet, blir slutsatserna de motsatta. Och det får i sin tur konsekvenser för vår hållning till det akademiska idé-arv, som KD brukar kalla ”judisk-kristen etik”, men som är Filons och den essentialistiska filosofins indo-grekiska etik från ptoleméernas Museion i Alexandria.
Svar på samma nivå
Teologiska kommitténs utgångspunkt i praxis är naturligtvis på sätt och vis riktig. Liksom Kyrkan har kvinnor i vigningstjänst, har hon homosexuella medlemmar; kvinnor och män; aktivister, anställda och så vidare.
Medlemmar som vill ha sina barn döpta och begär att få sina förhållanden välsignade i Församlingen – och vill vara med som sörjande vid sina närståendes begravningar.
Men på intet sätt kan vi få teoretiska invändningar ur vägen – de må vara hur felaktiga som helst – genom svammel om ”pastorala och existentiella aspekter”. Och återigen; varken när det gäller Q, eller när det gäller sexualitetens plats i församlingen, är invänd-ningarna ”pastorala och existentiella”, utan teoretiska och essen-tialistiska, i form av det skapelsefientliga ”klassiska” idé-arvets Absoluta Sanningar från Alexandria – och de har i 1900-talet sista tredjedel argumenterats med alltfler och alltmer sexualiserade "bibelställen".
Kanske kommer båda frågorna verkligen att ”lösa sig” av sig själva, någon gång kring 2090, när fördelningen kvinnor och män i vigningstjänst lär bli 50/50, och när de sociala och juridiska emancipationerna – till vår evärdeliga skam – nått sin fullbordan, Kyrkan förutan.
Men vem skall då tro Evangelium?
Frågan är hur mycket Kyrka det kommer att vara kvar då: ”Än en gång varnar jag er” – för att citera den kreativa sista statliga Bibel-kommissionens utgjutelse med darr i stämman i Galatherbrevet 5:20 – att invändningarna (sanna eller falska) måste besvaras på en teoretisk nivå, om vi vill undvika ytterligare en plågsam och onödig långbänk.
Frågan om vad som är ”möjligt att leva med”, ”sida vid sida”, är en fråga om vi kan och vill vara Kyrka i Kristus tillsammans.
Det är en fråga om att vi vågar se Kyrkans faktiska mångfald som given av Gud.
Det är en fråga om att vårt val att vara Kyrka inte blir ett val mellan marginalisering i söndring och marginalisering i status quo.
Adam var är du?
Det är också en fråga om att undvika att ge buskagitationen rätt i påståendena, att en stackars förföljd minoritet marginaliseras och trängs ut, av trycket från en argumentlös majoritets kollektiva praxis. För i en kyrkoorganisation som den svenska, är det ingen bra anklagelse.
(Teologiska kommitténs samtalsdokument finns under rubriken)
