Har funderat vidare på vad som har hänt med teologin och med översättningarna under det 2:a årtusendet och kommit fram till följande kriterier för översättning och datering av Bibelns heliga skrifter (i pluralis):
Affirmativa:
1. Språk: antingen antikens allmänna grekiska koínä; som kan vara vanlig (Paulos), sen (Pastoralbreven) eller också den platonska akademiens artificiella grekiska (t.ex. Hebréerbrevet),
2. Dialekt: asiatisk, syrisk, alexandrinsk koínä eller attisk, jonisk, alexandrinsk akademisk grekiska,
3. Ordbruk: teologiskt/specifikt, dvs. LXXs (pórnois) eller allmänt (porneía),
4. Dito: konkret (pórnois är personer) eller abstrakt (porneía),
5. Ordformer: tidiga (aiônos) eller sena (aiåníos i Judas v. 7),
6. Tempus: det mesta i Bibeln är presentiskt (perfektum används på hebreiska för Gud),
7. Ordval: normalt (gynä) eller extremt (thäleiai; fittor, i Rom 1:26-27),
8. Meningsbyggnad: typisk eller atypisk för uppgiven författare,
9. Länkar: citat/beroenden (ex. Mark/Lukas contra Paulos/Matt),
10. Teologi: paulinsk, lukansk, johanneisk eller alexandrinsk,
11. Kosmologi och Skapelsesyn: biblisk (Paulos), gnosticistisk (Marcion) eller filosofisk (Clemens av Alexandria),
12. Världsbild: kan vara harmonisk, antitetisk eller antagonistisk (hos respektive),
13. Samhällssyn: icke-identitet (Paulos), identitet (Pastoralbre-ven) eller motsättning (Clemens),
14. Lagsyn: de X Buden contra människostadgar,
15. Församlingssyn: jämställdhet; etniskt, socialt och biologiskt som i Galatherbrevet (jude/grek, slav/fri, manligt/kvinnligt) eller kvinnans och slavens underordning som i Pastoralbreven,
16. Manuskript: skillnader mellan den Allmänna texten (Vetus latina och andra tidiga översättningar från 2:a århundradet) och den alexandrinska sär-traditionens papyrer och pandekter (Vaticanus, Sinaiticus, Alexandrinus). Dessa harmoniseras från 400-talet i den byzantinska redaktionens version av den Allmänna texten.
17. Teologihistoria: citat hos Patres - och i så fall i vilken form, allmän eller alexandrinsk?
Negativa – vad vi i stället finner:
1. Språk: all koínä läses redan av Patres som den platoniska akademins grekiska,
2. Dialekt: frågan ställs icke,
3. Ordbruket: såväl teologiskt/specifikt som allmänt generali-seras,
4. Dito: konkret återges som abstrakt (1100-talsbegrepp, ”ingen som...” i 1981),
5. Ordformer: dateras icke (platonismens a-historiska språkteori; även ord är av oföränderlig evighet...),
6. Tempus: presentiskt blir perfektum och futurum (Guds Rikes redan här och nu, men icke helt och fullt ställs på framtiden ”pie in the sky when you die"),
7. Ordval: i Rom 1:18-32 sägs 29 ord vara opaulinska, men vilka anges icke,
8. Meningsbyggnad: nämnes icke,
9. Länkar: beröres endast sällan,
10. Teologi: de 4 Patriarkaten förutsätts ha haft enahanda teologi,
11. Kosmologi och Skapelsesyn: ny-platonismen förutsätts,
12. Världsbild: frågan ställs icke,
13. Samhällssyn: frågan ställs endast i ante-daterande syfte (Koll),
14. Lagsyn: ingen åtskillnad görs mellan Bud och människo-stadgar,
15. Församlingssyn: underordning förutsättes i alla skrifter,
16. Manuskript: den Alexandrinska sär-traditionen förutsätts som normativ (Weston & Hort: "neutral") olika skikt förbigås, motsättningar harmoniseras,
17. Teologihistoria: negligeras (ingenting har hänt).
2:a årtusendets akademiska teologi harmoniserar skillnader i Bibeln (tid, geografi, filosofi, osv.) och identifierar kristendom och ny-platonism.
Resultatet präglas av sexualisering och dogmatisering i anpassning till översättarens egen sena 1900-talstradition (ofta någon form av calvinism). T.ex. är styggelse, orenhet och lösaktighet nya sexualiserade och generaliserade betydelser av kultiska begrepp, liksom fornication, adultery och begär-else är sexualiseringar av kultiska, kollektiva och sociala termer i respektive II, VII och X Buden.
De sexualiserade orden tjänar sedan till att sexualisera varje mening där de förekommer - och det blir flera hundra gånger i GT och NT.
Ny-platonismens språkteori (som är den som dominerar i anglosaxiska länder) säger nämligen att språken består av "ord" och att dessa har eviga och fasta betydelser. Detta stämmer nu inte alls; språken består av former och strukturer. Och om språken bestode av ord, skulle vi nödgas uttala varje bokstav - och det gör vi inte.
Den exakta betydelsen av de flesta ord varierar med sammanhanget...
1900-talet homo-sexualiserar så äldre sexualiseringar och inför nya (Dom 19:22, 1 Thess 4:6, Judas v. 7, 2 Petri brev 2), liksom nya underordningstexter (slavar i 1:Kor 7:21, kvinnor i 2 Petri 2:14).
1900-talets översättningsteori Dynamic equivalence innebär därtill att man förklarar i stället för att översätta - "översätt-ningen" blir parafras. Text och tolkning blir detsamma - och texten lämpas efter lärorna.
I namn av sin översättningsteori går herrarna sedan i från den traditionella konkordansprincipen (att samma ord översättes lika, om det går), vilket gör att det blir mycket besvärligt att kontrol-lera "översättningens" kvalitet.
Det kan knappast vara en tillfällighet...
Affirmativa:
1. Språk: antingen antikens allmänna grekiska koínä; som kan vara vanlig (Paulos), sen (Pastoralbreven) eller också den platonska akademiens artificiella grekiska (t.ex. Hebréerbrevet),
2. Dialekt: asiatisk, syrisk, alexandrinsk koínä eller attisk, jonisk, alexandrinsk akademisk grekiska,
3. Ordbruk: teologiskt/specifikt, dvs. LXXs (pórnois) eller allmänt (porneía),
4. Dito: konkret (pórnois är personer) eller abstrakt (porneía),
5. Ordformer: tidiga (aiônos) eller sena (aiåníos i Judas v. 7),
6. Tempus: det mesta i Bibeln är presentiskt (perfektum används på hebreiska för Gud),
7. Ordval: normalt (gynä) eller extremt (thäleiai; fittor, i Rom 1:26-27),
8. Meningsbyggnad: typisk eller atypisk för uppgiven författare,
9. Länkar: citat/beroenden (ex. Mark/Lukas contra Paulos/Matt),
10. Teologi: paulinsk, lukansk, johanneisk eller alexandrinsk,
11. Kosmologi och Skapelsesyn: biblisk (Paulos), gnosticistisk (Marcion) eller filosofisk (Clemens av Alexandria),
12. Världsbild: kan vara harmonisk, antitetisk eller antagonistisk (hos respektive),
13. Samhällssyn: icke-identitet (Paulos), identitet (Pastoralbre-ven) eller motsättning (Clemens),
14. Lagsyn: de X Buden contra människostadgar,
15. Församlingssyn: jämställdhet; etniskt, socialt och biologiskt som i Galatherbrevet (jude/grek, slav/fri, manligt/kvinnligt) eller kvinnans och slavens underordning som i Pastoralbreven,
16. Manuskript: skillnader mellan den Allmänna texten (Vetus latina och andra tidiga översättningar från 2:a århundradet) och den alexandrinska sär-traditionens papyrer och pandekter (Vaticanus, Sinaiticus, Alexandrinus). Dessa harmoniseras från 400-talet i den byzantinska redaktionens version av den Allmänna texten.
17. Teologihistoria: citat hos Patres - och i så fall i vilken form, allmän eller alexandrinsk?
Negativa – vad vi i stället finner:
1. Språk: all koínä läses redan av Patres som den platoniska akademins grekiska,
2. Dialekt: frågan ställs icke,
3. Ordbruket: såväl teologiskt/specifikt som allmänt generali-seras,
4. Dito: konkret återges som abstrakt (1100-talsbegrepp, ”ingen som...” i 1981),
5. Ordformer: dateras icke (platonismens a-historiska språkteori; även ord är av oföränderlig evighet...),
6. Tempus: presentiskt blir perfektum och futurum (Guds Rikes redan här och nu, men icke helt och fullt ställs på framtiden ”pie in the sky when you die"),
7. Ordval: i Rom 1:18-32 sägs 29 ord vara opaulinska, men vilka anges icke,
8. Meningsbyggnad: nämnes icke,
9. Länkar: beröres endast sällan,
10. Teologi: de 4 Patriarkaten förutsätts ha haft enahanda teologi,
11. Kosmologi och Skapelsesyn: ny-platonismen förutsätts,
12. Världsbild: frågan ställs icke,
13. Samhällssyn: frågan ställs endast i ante-daterande syfte (Koll),
14. Lagsyn: ingen åtskillnad görs mellan Bud och människo-stadgar,
15. Församlingssyn: underordning förutsättes i alla skrifter,
16. Manuskript: den Alexandrinska sär-traditionen förutsätts som normativ (Weston & Hort: "neutral") olika skikt förbigås, motsättningar harmoniseras,
17. Teologihistoria: negligeras (ingenting har hänt).
2:a årtusendets akademiska teologi harmoniserar skillnader i Bibeln (tid, geografi, filosofi, osv.) och identifierar kristendom och ny-platonism.
Resultatet präglas av sexualisering och dogmatisering i anpassning till översättarens egen sena 1900-talstradition (ofta någon form av calvinism). T.ex. är styggelse, orenhet och lösaktighet nya sexualiserade och generaliserade betydelser av kultiska begrepp, liksom fornication, adultery och begär-else är sexualiseringar av kultiska, kollektiva och sociala termer i respektive II, VII och X Buden.
De sexualiserade orden tjänar sedan till att sexualisera varje mening där de förekommer - och det blir flera hundra gånger i GT och NT.
Ny-platonismens språkteori (som är den som dominerar i anglosaxiska länder) säger nämligen att språken består av "ord" och att dessa har eviga och fasta betydelser. Detta stämmer nu inte alls; språken består av former och strukturer. Och om språken bestode av ord, skulle vi nödgas uttala varje bokstav - och det gör vi inte.
Den exakta betydelsen av de flesta ord varierar med sammanhanget...
1900-talet homo-sexualiserar så äldre sexualiseringar och inför nya (Dom 19:22, 1 Thess 4:6, Judas v. 7, 2 Petri brev 2), liksom nya underordningstexter (slavar i 1:Kor 7:21, kvinnor i 2 Petri 2:14).
1900-talets översättningsteori Dynamic equivalence innebär därtill att man förklarar i stället för att översätta - "översätt-ningen" blir parafras. Text och tolkning blir detsamma - och texten lämpas efter lärorna.
I namn av sin översättningsteori går herrarna sedan i från den traditionella konkordansprincipen (att samma ord översättes lika, om det går), vilket gör att det blir mycket besvärligt att kontrol-lera "översättningens" kvalitet.
Det kan knappast vara en tillfällighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar