"Klassisk" kristendom

Det ofta hörda stridsropet “Klassisk" kristendom är en själv-motsägelse, en contradictio in adjecto. För en kristendom måste vara bibliskt grundad – om alls – medan “klassisk” är det skapelsefientliga hedniska idéarvet från hellenismens indo-europeiska Alexandria…

Och eftersom de idealistiska lärorna är utom-Bibliska, har de från och med Maître Pierre Chanteur (†1197) och inte minst i vår tid argumenteras med Kyrkans avfall; hon som lämnar ostraffat vad Gud har straffat med stränghet och straffar vad Gud har välsignat.

Således hade den Avfälliga redan på 1100-talet längesedan övergivit den lära som alltid och av alla hade lärts överallt i alla andra de heligas församlingar.

“Alltid”, “alla” och “överallt” låter imponerande, som ett normalitetens stridsrop; en uppmaning att vara som alla andra – men som det framförs som ett argument skall vi nog erinra oss, att om detta alls hade varit sant, skulle denna fras icke hava behövts och hade inte heller kunnat formuleras...

Kyrkan har hört argumentet var gång någon kommer med något nytt och dittills oerhört.

Quinnan tige i församlingen! inskottet från Pastoralbrevens krets i 1 Kor 14:34-35, motiveras just med “i alla andra de heligas församlingar” (egen översättning) och Pastoralbreven talar också gärna i Paulos’ namn och i församlingsdisciplinerande syfte om depositum fidei; “den sunda läran”, “den rätta bekännelsen”, “det som jag har fått mig anförtrott” (alla 1981).

På samma sätt var det med hänvisning till traditionens “alltid, alla och överallt” som Saint Vincent des Lérins i Commonitorium pro catholicae fidei antiquitate & universitate år 434 satte “den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga”, dvs. hans egen lärare Johannes Cassianus’ sprillans nya “semi-pelagianism” över Kyrka, Bibel och Tradition.

En receptionsprocess skall till, och därför håller sig de olika traditionerna med egna läror; läror som de andra inte accepterar, t.ex. de romerska om Påvens principat (Dictatus papae 1073), skärseld (officiell lärosats 1439) och Marias “obefläckade” avlelse (dito 1854) och himmelsfärd (1950), eller de apokalyptiska calvinistiska 1900-talssekternas Ragnarröks-läror om “vedermö-da”, “uppryckande” och “nyapostoliskt ledarskap” (Knutby).

Likartade läror i olika traditioner motiveras inte sällan med olika bibelställen/”bevis” och på motstridiga sätt. Lärorna är alltså självständiga i förhållande till "bevisen". De kommer någon annan stans ifrån (en viss hamnstad i antiken...)

Tag t.ex. ordet koítä, säng: som av sen 1900-tals Romersk exegetik säges vara en eufemism för "samlag" och översättes som ett verb, men av Calvinistisk exegetik, t.ex. de Internationella Bibelsällskapens Novum, likafullt säges vara ett substantiv: ”bed, marital relationship (Heb 13:4) sperm (Rom 9:10) och slutligen sexual impurity (Rom 13:13).”

Förutom ”bed” är dessa översättningar åt pepparn, men det tar vi vartefter.

Skapelsens mångfald borde inte kunna upplevas som hotande av någon av oss och dessa förhållanden är kanske noga taget inte egentligen fullt så dramatiska, som det först kan tyckas. Men faran för bibelläsningen då den egna tolkningstraditionen – som är en bland flera – är sig selv nok, är att den egna tolkningen objektiveras; absolutifieras. Den nyplatonske akademikern vet alltför väl vad som skall stå, för att fråga efter vad texten säger.

Texten förändras efter lärorna. Det blir en ny uppenbarelse – omedveten och därför till sina konsekvenser vittfamnande.